Svensk ordbok 2009, webbversion

mes substantiv ~en ~ar mes·en1(typ av) robust, livlig liten tätting med kort, spetsig näbb och ofta mörk hjässa och hak­lapp zool.mesfågelblåmeslappmesstjärtmestofsmesmesarnas pipmesarna klänger i de mest hals­brytande ställningartalg­oxar, titor och an­dra mesar○äv. om rädd och ynklig personhan är en riktig messedan 1734gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.; jfr sv. dial. mes ’rädd­hågad stackare’, trol. samma ord som mes ’tätting’ 2bärställning för rygg­säck el. annan ryggbörda verkt.sedan 1314öppet brev utfärdat av invånarna i Hälsingland om gärd till Uppsala domkyrka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. mes ’ryggkorg’; trol. bildat till ett verb mot­svarande isl. meita ’skära; hugga’; jfr meta