Svensk ordbok 2009, webbversion

metall´ substantiv ~en ~er met·all·en●grund­ämne som har glansig yta och god förmåga att leda värme och elektricitet och ofta god håll­fasthet och smidbarhet kem.ämne.JFRcohyponymhalvmetall metallarbetaremetallbeslagmetallglansmetallindustrimetalltrådhårdmetalllättmetalltungmetallradio­aktiva metaller som urangrund­ämnena in­delas i metaller och icke-metaller○ibl. äv. om legeringtunga metallertung­metaller​ silver, guld och an­dra tunga metaller ädla metallerädel­metallersedan mitten av 1400-taletProsadikter från Sveriges medeltidfornsv. metall; via lat. av grek. met´allon ’gruva; bergverk’; besl. med medalj