substantiv ~en ~er
min·en●ansiktsuttryck som röjer viss sinnesstämning
komm.en glad minen belåten minen allvarlig minen dyster minen bister minen besviken minbarnens miner var förväntansfullainga sura miner här inte!○spec. om grimas e.d.småbarnen gjorde (fula) miner åt varandra○äv. mindre konkret om antydd avsikt e.d.han gjorde min av att vilja gå(göra) min (av ngt/att+V)hålla god min (i elakt spel)inte avslöja sin negativa inställning
hon höll god min i elakt spel när hon svarade på reporterns insinuanta frågor
inte röra en mininte ändra ansiktsuttrycktrots inre sinnesrörelse e.d.
han rörde inte en min trots att åklagaren anklagade honom för mer än 7 000 människors död
sedan 1631av fra. mine; av bretonska min ’näbb; nos’
2min´
pronomen mitt mina
●som är förknippad med mig
spec. genom ägande men äv. på annat sätt
NollJFRcohyponym1jag
mina föräldrarvar är mina glasögon?min glädje var stor○ibl. i substantivisk användningbarnen måste lära sig att skilja mellan mitt och dittnu har jag gjort mitt så nu går jag hem○äv. försvagat, ofta i artighetsfrasermina vänner!mina damer och herrar!○äv. med starkt förbleknad betydelse i vissa nedsätt. uttryckmin idiot!min stackare!de minamina anhöriga
under hela resan plågades jag av längtan hem till de mina
för min delsedel 5
min ringhetseringhet
min själsesjäl 1
sedan 900-taletrunsten, Kärnbo, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform min, fornsv. min; gemens. germ. ord; bildat till stammen i mig; jfr 1jag