Svensk ordbok 2009, webbversion

minis´ter substantiv ~n ministrar min·istr·ar1(titel för) med­lem av regering som ofta äv. är chef för ett departement samh.yrk.JFRcohyponymstatsrådcohyponymdepartementschef ministerlistaministerpostfinansministerutrikesministeren minister (för ngt)minister utan portföljstats­råd som inte är chef för ett departementngt åld.​ hon är minister utan portfölj med an­svar för regionala frågor sedan 1648av lat. minis´ter ’under­ordnad; tjänare; tjänste­man’, till min´us ’mindre’; den nu­tida bet. är ut­vecklad ur lat. minis´ter re´gis ’konungens tjänare; rikets hjälpare’ 2diplomatiskt sände­bud i rang närmast under ambassadör dipl.yrk.○i äldre tid ofta som benämning på (nu­tidens) ambassadörden svenske ministern i Paris på 1830-talet, excellensen Löwenhielmsedan 1502inventarieförteckning på Viborgs slott (Grönblad)fornsv. minister Javisst, herr minister.Svensk titel på engelsk tv-serie med politisk satir (sänd i Sverige första gången 1982)