Svensk ordbok 2009, webbversion

monolog [-lå´g] substantiv ~en ~er mono·log·en●en persons sam­tal med sig själv komm.scen.JFRcohyponymdialog hans monolog när han fick se förödelsen var knappast tryckbar○spec.dramatisk scen med en enda talande Hamlets berömda monolog in­leds ”Att vara eller inte vara”○äv. om längre yttrande som riktas till ngn å­hörare utan att talaren väntar sig ngt svarhan höll långa monologer om kvinno­förtryck och hon lyssnade förströtten monolog (om ngn/ngt/att+V/SATS)inre monologen berättar­teknik för åter­givning av det halv­medvetna flödet av tankar och före­ställningar​ flera textpartier står i kursiv stil och är uppenbarligen menade som en inre monolog sedan 1799till mono- och grek. log´os ’ord; tal’; jfr dialog, logisk