Svensk ordbok 2009, webbversion

monoton [-tå´n] adjektiv ~t mono·ton●som har konstant ton­höjd om mer lång­varigt ljudfenomen; vanligen med sövande effekt musikpsykol.SYN.synonymentonig binas monotona surrandedet monotona mässandet av psalm­verser○äv. bildligten­formig det monotona fängelselivetgeometriska fåror som sträckte sig i ett monotont fjärransedan 1787till mono- och grek. ton´os ’ton’; jfr 1ton