Svensk ordbok 2009, webbversion

mora´l substantiv ~en ~er mor·al·en1upp­fattning om rätt och o­rätt som styr värdering av handlingar all­mänt rådande el. individuell fil.psykol.moralbegreppmoralpredikanaffärsmoralpliktmoraletik och moralnaturlig och allmän­mänsklig moralpredika moral och goda seder○spec. om normer för sexuell sam­levnadden gamla moralen tillät inte sexuellt um­gänge utan­för äktenskapet○äv.förmåga att handla i enlighet med all­mänt accepterade regler för rätt och o­rätt han saknar totalt moral○ibl. iron.moralens väktaresedan 1748av fra. morale med samma betydelse; av lat. mora´lis ’som har med sederna att göra’, till mo´s ’sed’ 2knappast plur. (kollektiv) andlig styrka som kan tillgodo­göras i kampsituation psykol.JFRcohyponymanda 1 kampmoralstridsmoraltruppens moral var godsedan 19163djupare lärdom som kan erhållas av berättelse e.d. ofta av sede­lärande slag komm.sensmoralsagans moral är att man inte ska förhäva sigsedan 1795