Svensk ordbok 2009, webbversion
morgon
[mår`(g)ån]
substantiv ~en morgnar
äv. vard.
morr`onmorr`on
~en mornar
morgon·en, morron·en1tid (omkring soluppgången) när dagens normala verksamhet inleds
tid.morgongymnastikmorgonmålmorgonsolmorgonsömnigmåndagsmorgonsovmorgonhöstens ofattbart klara morgnarhon arbetar från morgon till kvälldet var nästan morgon men mörkt uteligga länge på morgnarna○äv. bildligtinledning
högt.i livets morgoni tidernas morgonmorgonen till en ny tidsålder randades(om/på) morgonengod morgon!
en ngt formell hälsningsfras på morgonen
god morgon, har natten varit god?
sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. morghon; gemens. germ. ord av omdiskuterat urspr.
2i vissa uttryck
dag närmast efter den innevarande
tid.JFRcohyponymgårdagcohyponymförrgår
morgondagi morgoni morgon bittii morgon kvällsedan ca 1300Westgöta-Lagen