Svensk ordbok 2009, webbversion

mo`tstånd substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en mot|­stånd·et1sällan plur. aktiva försök att mot­verka på­tvingad ut­veckling med fysiska makt­medel el. på annat sätt komm.mil.JFRcohyponymopposition 1 motståndskampköpmotståndhårt motståndkompakt motståndmassivt motståndvåldsamt motståndgöra motståndbjuda motståndstöta på motståndkrossa allt motståndge upp motståndetidén mötte o­väntat starkt motstånd○ibl. om mot­verkande kraft från icke-levande före­teelsermotståndskraftigluftmotståndvridmotståndmotstånd (mot ngn/ngt)(följa) minsta motståndets lagse1lag 1 passivt motståndmot­stånd (mot över­makt) utan till­gripande av våld​ när planerna på ned­skärningar presenterades för personalen, möttes ledningen av miss­tro och passivt mot­stånd sedan ca mitten av 1400-taletSkrifter till uppbyggelse från medeltidenfornsv. mot(e)stand, till motstå, 2stå och 1mot 2sällan plur. förmåga att minska genomflöde av elektrisk ström hos ett ämne nu­mera mindre brukl.fys.SYN.synonymresistans motståndet är 5 ohm○äv. konkret (så­väl plur. som sing.)resistor sedan 1718