Svensk ordbok 2009, webbversion

mo`tståndare substantiv ~n äv. vard. motståndarn, plur. ~, best. plur. motståndarna mot|­stånd·ar·en●person som aktivt försöker förhindra viss ut­veckling el. resultat av viss verksamhet e.d.; spec. i militära och idrottsliga samman­hang men äv. all­männare komm.spel.sport.yrk.JFRcohyponymantagonistcohyponymopponent 1cohyponymoväncohyponymfiende motståndarlägerkärnkraftsmotståndaremeningsmotståndarehan lyckades slå ner sin motståndareen motståndare till för­slageten av lag­förslagets ivrigaste motståndare○äv. om person som har en fientlig el. avog in­ställning till ngn el. ngt (utan att vid­ta aktiva mot­åtgärder)○äv. om gruppSovjetunionen blev en för svår motståndare för Hitlertysklandngns motståndare, motståndare till ngn/ngt/SATS, ngra är motståndaresedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. motestandare