verb ~de ~t
mullr·ar●ge ifrån sig dovt dundrande ljud
komm.JFRcohyponymbullra
åskan mullrade i fjärran○ofta i opers. konstruktionhimlen mörknade, och det började mullra○spec. om person (el. röst), ofta med antydan om viss sinnesstämning (såväl missnöje som hjärtlighet)ett mullrande skratt”Gråt inte utan lek!” mullrade pappamullrasedan 1727ljudhärmande; jfr sv. dial. morla ’mullra; vråla’
Subst.:vbid1-249369mullrande;
muller