Svensk ordbok 2009, webbversion
mum`la
verb ~de ~t
muml·ar●ibl. med partikelnfram, utan större betydelseskillnad
tala lågt och otydligt
med nästan slutna läppar
komm.JFRcohyponymmuttra
menigheten mumlade trosbekännelsenhan mumlade fram en ursäktmumla i skägget○ofta som försynt uttryck för missnöjehon mumlade något om en obetald skuldhan mumlade något ohörbart men lydde i alla fallmumla (fram ngt) (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. mumbla ’mumla; knota’; av lågty. mummelen med samma betydelse; ljudhärmande
Subst.:vbid1-249535mumlande;
mummel