Svensk ordbok 2009, webbversion

munk substantiv ~en ~ar munk·en1med­lem av religiös grupp av män som lever ett reglerat och försakande liv vanligen i kloster ; särsk. in­om kristendomen och buddismen relig.yrk.JFRcohyponymnunna munkcellmunkklostermunklöftemunkordenmunkarnas fattigdoms-, kyskhets- och lydnadslöftenmunkarna odlade kryddor och medicinal­växter i kloster­trädgårdenhand­skriften är gjord av en munk i Vadstenasedan 1315 (som till­namn)öppet brev utfärdat av änkan Margareta om disposition av egendom i Västergötland (Svenskt Diplomatarium)fornsv. munker; ur grek. monakhos´ ’eremit’, till mon´os ’ensam’; jfr monark, mono 2ett mindre, runt, pösigt bak­verk ofta flottyr­kokt kokk.pösmunkäppelmunk○äv. om annat än bak­verkraggmunksedan ca 1500Sex ekonomiska traktaterbildlig anv. av munk 1