Svensk ordbok 2009, webbversion

myt substantiv ~en ~er myt·en●berättelse om över­naturliga ting, ned­ärvd från äldsta tider urspr. religiöst motiverad som komplement till riten; nu­mera ofta an­sedd som ut­tryck för en (allmän­giltig) tolkning av till­varon komm.relig.sag.JFRcohyponymfolksagacohyponymsägencohyponymgudasaga fruktbarhetsmytvegetationsmytantika myterden grekiska myten om Narcissos som förälskade sig i sin egen spegel­bild○äv. försvagatall­mänt spridd felaktig före­ställning som vissa krafter strävar att bevara av ideologiska skäl skapa en mytodla en mytslå hål på en mytav­liva en mytmyten om klassamhällets bort­döendede många myterna om Gustav Vasa○äv. ytterligare försvagatlögn(berättelse) en myt (om ngn/ngt/SATS)sedan 1797av grek. my´thos ’berättelse; myt’ Myten om Sisyfos.Svensk titel på bok av Albert Camus (1942); om tillvarons meningslöshet (Sisyfos är dömd att åter och åter vältra ett klippblock uppför ett högt berg, och så snart han nått toppen, rullar klippblocket åter ner) men också om människans förmåga att härda ut trots detta.