Svensk ordbok 2009, webbversion

näbb substantiv ~en äv. ~et, plur. ~ar äv. ~, best. plur. ~arna äv. ~en näbb·en●förlängt, hornbeklätt käkparti hos fågel ofta ut­draget i en spets; anv. bl.a. för plockning av föda zool.undernäbbövernäbbstrand­skator med eld­röd näbbtrasten hade en mask i näbben○äv. om liknande ut­skjutande parti hos an­dra djur el. hos före­målnäbbmusnäbbstövlar○spec. (skämts.)mun hon kan inte öppna näbben utan att gnälla efter mammaklyva näbbtvistangt åld.​ de lärda och kvicka biskoparna var inte all­tid lätta att klyva näbb med med näbbar och klormed alla medel​ med näbbar och klor försökte hon rädda sitt före­tag undan konkurs sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. näb(ber); trol. av lågty. nebbe med samma betydelse; samma ord som fornsv. näf, sv. dial. näv ’näbb; snabel; nos; mun’; jfr nabb, näva