Svensk ordbok 2009, webbversion

nä`ring substantiv ~en ~ar när·ing·en1knappast plur. ämne som till­förs organism och får den att (fort­sätta att) leva och växa bot.kokk.JFRcohyponym1föda näringsbristnäringsfattigväxterna hämtar näring ur jordende små gran­plantorna behövde näringär det någon näring i potatis­skal?○äv. bildligt i ut­tryck för främjandeNN:s av­gång gav ny näring åt ryktena om en konspirationantisemitismen i Europa hämtar näring ur Mellanösternkonfliktensedan slutet av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. näring; av lågty. neringe ’under­håll; förtjänst’; till 3nära 2yrkesmässig verksamhet för livs­uppehälle i vid mening arb.ekon.näringslivjordbruksnäringservicenäringsjöfartsnäringskogsnäringturistnäringvandringen från jord­bruket till industrin och de övriga näringarna○äv. konkretlivs­uppehälle JFRcohyponymutkomstcohyponymförsörjning ha sin näring av jordenåtergå till näringarnagå till­baka från ngt mer lust­betonat till att ut­föra nyttig verksamhet​ hon tackade för kaffet och förklarade att hon var tvungen att åter­gå till näringarna sedan slutet av 1400-taletSchack-tafvels lek