Svensk ordbok 2009, webbversion

nack`e substantiv ~n nackar nack·en●bakre delen av halsen samt ibl. äv. om­rådet strax ovan­för och nedan­för med.nackpartinackskottnackstödtjurnackeha värk i nackenen man med kraftig nacke○äv. med tanke på om­rådet all­deles bak­om ngnhan flydde ut ur träd­gården med en bi­svärm i nacken○äv. som symbol för en persons kropp el. livmista nackenbryta nackenböja nacken under oketflåsa ngn i nackenvara nära att hinna upp ngn​ hon kände konkurrenterna flåsa henne i nacken på upp­loppet ha ögon i nackenseöga 1 knycka på nackenvisa att man inte bryr sig om ngtp. g. a. stolthet e. d.​ hon knyckte på nacken och gick där­ifrån med bestämda steg med (ett antal) år på nackenseår sedan 1000-talet (som till­namn)runsten, Leksberg, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform hnaki, fornsv. nakke; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr. Med fyrti år på nacken de streta i besvär tungt i den branta backen, där lyckans tempel är.Anna Maria Lenngren, Pojkarne (1790-talet; i citatet beskrivs de forna pojkarna när de blivit ”män i staten”)