Svensk ordbok 2009, webbversion

nerv substantiv ~en ~er [ner´v-] nerv·en1tråd­liknande förbindelse som över­för retningar och signaler mellan centrala nerv­systemet och den övriga kroppen med.nervcellnervretningnervskadaansiktsnervhörselnervsmaknervimpulsflödet i nerverna från hjärnan till de o­lika organenblockering av nerverna vid vissa smärt­tillståndsedan 1736av lat. ner´vus ’nerv; sena’; jfr enervera 2vanligen plur. sinnes­tillstånd som möjlig­gör bevarande av den själsliga jäm­vikten vid yttre på­frestningar särsk. i ut­tryck för mindre god förmåga psykol.JFRcohyponympsyke 1 nervkrignervlugnandenervsvagha nerverna under kontrollhon hade problem med nervernadet pirrade i nervernadet tar på nerverna att inte få sova ordentligthan hade inte nerver att ställa uppgå ngn på nervernakraftigt irritera ngn​ de efter­hängsna journalisterna gick henne på nerverna ha franska nerverha nervös läggning​ om ryttaren har franska nerver kan det smitta av sig på hästen ha nerver av stål(all­tid) vara lugn​ hon är en is­kall politiker som har nerver av stål ha nerverna på helspänn/ytanvara mycket nervös​ båda lagen verkade ha nerverna på ytan men hemma­laget bemästrade situationen bäst ha nerverna utanpåvara mycket nervöst lagd​ han hade nerverna utan­på och verkade all­tid vara spänd sedan 17553knappast plur. egen, in­ifrån kommande kraft som kan kännas i­gen i det yttre upp­trädandet psykol.det är en härlig nerv i ballader som Blue Streetman efter­lyste mer nerv eller personlighet hos ensemblensedan 17934kärlsträng i blad som tjänar dels som skelett, dels som ledningsbana för vatten och närings­ämnen bot.JFRcohyponymledningsvävnad bladnervsedan 1747