Svensk ordbok 2009, webbversion

observans [-an´sel.-aŋ´s] substantiv ~en ob·serv·ans·en1(på­gående) observation komm.regeringen hade ut­vecklingen på arbets­marknaden under sär­skild observans(under) observans, observans (av ngt/SATS)sedan 16552förmåga att göra observationer Nollhennes ny­fikenhet och observanssedan 19493strängt åt­följande (av regel eller före­skrift) urspr. in­om kloster­livet komm.cisterciens­ordens observans av Benedikts regelobservans (av ngt)sedan 1820av lat. observan´tia ’iakt­tagande; vördnad’; till observera