Svensk ordbok 2009, webbversion

obstruktion [-∫o´n] substantiv ~en ~er ob·strukt·ion·en●med­vetet försvårande av ut­förande särsk. av ngt som är officiellt beslutat komm.landets obstruktion mot FN-resolutionen○spec. i parlamentarisk församling om minoritets försök att förhala beslut genom att tala ofta och länge, begära votering m.m.oppositionen an­klagades för obstruktion av regerings­partiet○spec. äv. i boll­spelregel­vidrigt försök att hindra (mot­spelare) att nå bollen ngt åld.JFRcohyponymstängning fri­spark för obstruktion○spec. äv. med.hinder, till­täppning obstruktion i ett blod­kärlobstruktion (av/mot ngt)sedan 1899av lat. obstru´ctio ’hinder’; till obstruera