substantiv ~en
o|dygd·en●vanligen obest. f. sing.
handling som bryter mot ngn ordningsregel
ngt åld.psykol.JFRcohyponymrackartygcohyponymofogcohyponymbus 1
○äv. om vilja att utföra sådana handlingar (inte nödvändigtvis uppfattad som enbart negativ)hon var fylld av odygd och verksamhetslustsedan 1751 i sin nuv. bet.jfr fornsv. odygdh ’oduglighet; last’