Svensk ordbok 2009, webbversion

o`kynne substantiv ~t o|­kynn·et●i vissa ut­tryck lust att ställa till besvär i o­nödan för att retas e.d. komm.JFRcohyponymofog okynneskörningmycken förstörelse sker av rent okynne○äv. försvagat, för att an­ge att ngt görs helt i o­nödanokynnesanmälanokynnesätningsedan mitten av 1400-talet (i sammansättn.)Konung Christoffers Landslagfornsv. o­kynne ’o­lat; o­kynne’; till o- och kynne