Svensk ordbok 2009, webbversion

orden [å´rd-] substantiv, best. f. ~, plur. ordnar, n-genus ordn·ar1typ av (ofta mer eller mindre hemlig) samman­slutning med ideellt, religiöst eller rent sällskapligt syfte och ofta med strikta regler och ceremonier relig.samh.ordensbroderordenslogeordenssällskapfrimurarordenmunkordengrunda en ordentill­höra en ordensedan 1404privilegier för Vadstena kloster utfärdade av kung Erik och drottning Margareta (Svenskt Diplomatarium)fornsv. ord(h)en; av lågty. orden ’munk-, riddar­orden’; till lat. o´rdo ’rad; ordning’; jfr order, ordinarie, ordinera, ordna 2officiell värdighet som delas ut som belöning för ngn viktig in­sats samh.JFRcohyponymmedaljcohyponymdekoration 2 ordensutnämningserafimerordenvasaordentill­delas en orden○äv. om mot­svarande värdighets­tecken, vanligen i form av ett medaljliknande före­mål, specialmönstrat band e.d.ordensbandordensbehängdordensstjärnariks­marskalken bar samtliga sina ordnar och medaljersedan 1544– Jag har sagt nej till åttahundra ordnar, fräste den elaka Måns. Ordnar och medaljer är bara bjäfs. – Bjäfs var ordet, sa Bill. – Det ordnar sig, sa Bull.Gösta Knutsson, ur Pelle Svanslös och Maja Gräddnos (1947); i citatet vädrar den elaka katten Måns och hans trogna men förvirrade eftersägare Bill och Bull sin avundsjuka mot bl.a. Pelle Svanslös