Svensk ordbok 2009, webbversion

orden´tlig adjektiv ~t ord·ent·lig1som upp­fyller alla krav på nog­grannhet vid ut­förande av viss handling el. i all­mänhet; om person admin.psykol.utstr.JFRcohyponymordningsamcohyponymgrundligcohyponymomsorgsfull eleverna var flitiga och ordentliga○äv. om handling e.d.ett ordentligt och städat upp­förandeordentlig (med ngt/att+V)sedan ca 1550av ty. ordentlich med samma betydelse; till orden 2som upp­fyller de normala kraven på före­teelsen i fråga NollJFRcohyponymregelrättcohyponymriktig 2 huset har ingen ordentlig källare○äv.stor, om­fattande det före­kom ordentliga över­hyrordet behövdes ordentliga förvarings­utrymmenhan skällde ut dem rätt ordentligt (adv.)sedan 1637