Svensk ordbok 2009, webbversion

order [å´rd-] substantiv ~n, plur. ~ äv. ordrar order·na1vanligen med plur.order ut­talat krav från över­ordnad på ut­förande av viss handling särsk. i militära samman­hang men äv. all­männare komm.mil.SYN.synonymbefallning JFRcohyponympåbud ordergivningeldgivningsordermobiliseringsorderen ut­trycklig orderen sträng orderge orderlyda orderhan gav order om högsta beredskaphan tar inte order från någonTrotskij mördades på direkt order av Stalin○äv. om (mildare) före­läggandeförhållningsorderläkarorder○äv. konkret om dokument med befallningen förseglad orderorder (om ngt/att+V/SATS), order (att+V/SATS)sedan 1637av fra. ordre med samma betydelse; till lat. o´rdo ’rad; ordning’; jfr orden 2inte sällan med plur.ordrar (köpares) begäran om (produktion och) köp ofta av ngn större el. komplicerad vara handel.JFRcohyponymbeställning stororderföre­taget har fått en order på 150 stads­bussarfirman tog hem ordern i hård konkurrens○äv. (i banksammanhang) om (god­tycklig) person som en skuld­sedel e.d. kan över­låtas påbetala till NN eller orderen order (på ngt)sedan 1684