Svensk ordbok 2009, webbversion

o`rdföljd substantiv ~en ~er ord|­följd·en●sats­delarnas normala ordnings­följd enl. ett visst språks grammatik språkvet.den svenska ordföljden är relativt fast○spec. om ordnings­följden mellan sats­delarna i en en­skild mening e.d.omvänd ordföljdord­följd med predikatet före subjektetrak ordföljdord­följd med subjektet före predikatetsedan 1815Reglerna för ord­följd i svenska meningar är ganska strikta, något som bl.a. beror på att svenskan i stort sett saknar kasus­böjning. Det finns ofta inget annat än ord­följden som kan tala om vad som är subjekt resp. objekt. Den absolut viktigaste regeln är att verbet kommer på an­dra plats (egentligen som an­dra sats­del) i påstående­satser, o­avsett om de har rak eller om­vänd ord­följd: Lisa kom igår, Igår kom Lisa, Jag litar på Pelle, Pelle litar jag på.  En annan viktig regel gäller ord­följden i bi­satser, där adverb som inte, aldrig, troligen m.fl. normalt placeras före (det första) verbet: jfr Anders svarade inte och Eftersom Anders inte svarade ... (inte *Eftersom Anders svarade inte ...).  Den här regeln har dock på senare år luckrats upp något, sär­skilt i anförings­satser. I ledigt skrift­språk ser man inte sällan meningar som Hon sade att hon kunde inte komma.  En tredje viktig ordföljdsprincip är att det som är mest känt från den tidigare texten kommer tidigt i meningen, medan det som är ny information kommer senare. Jämför stilruta för passiv.