Svensk ordbok 2009, webbversion

ore´ra verb ~de ~t or·er·artala länge (och hög­stämt) om ngt, ofta till ngn tämligen o­intresserad lyssnare komm.JFRcohyponymordacohyponymutbreda sig 2 han orerade som vanligt om sin fina bekantskaps­kretsorera (om ngn/ngt/SATS)sedan 1805av lat. ora´re ’tala’; jfr adoratör, orakel Subst.:vbid1-270762orerande; oration