Svensk ordbok 2009, webbversion

orgel [år`j-] substantiv ~n orglar orgl·ar●ett stort tangent­instrument där komprimerad luft strömmar in i pipor av o­lika storlek och ut­formning vilket möjlig­gör stort ton­omfång och rika möjligheter till variation av klang­färgen; särsk. vanlig i kyrkor musikorgelbrusorgelkonsertorgelstämmaelorgelkammarorgelkyrkorgelpedalorgelskolorgelspela orgel○äv. bildligt om ngt som ger ett samman­satt sinnes­intryck (vanligen syn­intryck) genom att växla rytmiskti sammansättn. ljusorgelvattenorgelsedan 1460 (i sammansättn. -makare, som till­namn)Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. orga, orgel; av ty. Orgel med samma betydelse; ombildn. av medeltidslat. or´gana, plur. av or´ganum ’orgel’ Tolv män i trä, med skägg, stavar, kors, nycklar, svärd och böcker blevo våra ögons tröst, medan orgelens vatten sköljer över sommarens tid, som väntar utanför porten.Ragnar Thoursie, Skolavslutningen (i Emaljögat, 1945)