Svensk ordbok 2009, webbversion

oriente´ra verb ~de ~t orient·er·ar1placera (karta, byggnad m.m.) i viss riktning för positions- och riktningsbestämning e.d. rum.orientera kartan i norr och söder med kompassens hjälpman orienterar ofta huvud­ingången på ett bostads­hus åt västeräv. bildligtofta perf. part. in­rikta på visst sätt el. på ngt som fram­går av samman­hanget lönsamhetsorienteradproblemorienteradresultatorienteradpsykologiskt orienterad språk­forskningorientera ngt ngnstanssedan 1837av fra. orienter ’rikta mot öster; orientera’; nära besl. med orienten 2ge all­männa upp­lysningar om ngt komm.JFRcohyponymorientera sig 2 de ny­anställda orienterades om före­tagets policyorientera (ngn) i/om ngt/SATSsedan 18043del­ta i orienterings­tävling sport.orientera med karta och kompassorienterasedan trol. åtm. 1920-taletSubst.:vbid1-270971orienterande, orientering