Svensk ordbok 2009, webbversion

oriente´ring substantiv ~en ~ar orient·er·ing·en1placering eller rörelse i viss riktning i förhållande till väder­streck el. annan naturlig riktning rum.JFRcohyponyminriktning byggnadernas orientering in­om om­rådetorientering (ngnstans)sedan 18682placering i viss riktning orienteringstavla○äv. om upp­fattning om placeringen av o­lika före­teelser i om­givningende tappade orienteringen och gick vilse i skogen○äv. all­männare(givande eller erhållande av) över­siktlig kunskap in­om visst om­råde allmänorienteringnutidsorienteringyrkesorienteringpå kursen får de lära sig en smula finska och de får även en kort orientering om finska förhållandenorientering (i/om ngt/SATS)sedan 18383orienterings­tävling sport.nattorientering○äv. om mot­svarande idrotts­grenorienteringsförbundetträna orienteringsedan 1925