Svensk ordbok 2009, webbversion
[år`-]
verb ~de ~t
ork·ar●ofta med partikel som anger rörelse, särsk.upp
ha tillräcklig styrka eller uthållighet att
utföra ngt
fysiol.JFRcohyponym2mäktacohyponymgitta
hon sprang allt vad hon orkadehon hade svårt att orka upp på morgnarnaknappast någon orkade (att) bära kavaj i den pressande värmen○ibl. spec.kunna äta
orkar du en pannkaka till?orka (ngt/V), orka (att+V)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. orka; germ. ord, besl. med verk och yrka
Subst.:ork