verb ~de ~t
orn·er·ar●vanligen perf. part.
ornamentera
konstvet.vackert ornerade bårderornera ngtsedan ca 1430Själens tröstfornsv. ornera; av lat. orna´re ’utrusta; pryda’; jfr ornament, ornat
Subst.:vbid1-271333ornerande,
vbid2-271333ornering
Svensk ordbok 2009, webbversion