Svensk ordbok 2009, webbversion

orre [år`e] substantiv ~n orrar orr·en1en skogshönsfågel med djupt kluven, lyrformad stjärt och karakteristiskt parningsbeteende hos den svartblåglänsande tuppen, när den upp­vaktar de brun­spräckliga honorna zool.orrjakten flock orrar upp­flugna i de rimfrostklädda björkkronornaorren böjer fram halsen, reser stjärten och trippar fram och till­baka med släpande vingarorrens fylliga, porlande kuttrandesedan 1311 (som till­namn)intyg utfärdat av biskop Styrbjörn i Strängnäs (Svenskt Diplomatarium)fornsv. orre; gemens. germ. ord; av om­diskuterat urspr.; ev. ljud­härmande 2ör­fil vard.komm.sedan 1691trol. bildat till örfil, med an­slutning till orre 1