substantiv ~en ~er
ort·en1begränsat, (tämligen) tättbebyggt område av inte obetydlig storlek
vanligen med affärer och vissa samhälleliga serviceinrättningar
geogr.JFRcohyponym1stad 1cohyponymköpingcohyponymby 1
badortförorttätortortens huvudgatahon är från en ort i Mellansverige○äv.(administrativt) enhetlig trakt eller omgivande område
landsortuppväxtortortens kyrkaföretaget tänker rekrytera folk på orten○äv. om plats i allmänhetbestämmelseorttillflyktsorthon befinner sig på okänd ortkungen har semester på hemlig ort○äv.plats som på ngt sätt skiljer ut sig från omgivningen
och därigenom ofta fått ett särsk. namn
kultortobservationsortväxtort(på) en ortpå högsta orti den mest inflytelserika gruppen
strejken avbröts efter överläggningar på högsta ort
på ort och ställepå den exakta platsen (för viss begivenhet)
hon har varit på ort och ställe och gjort studier för romanen
sedan 1524av lågty. ort, ty. Ort ’ställe; hörn; vinkel’; besl. med udd
2punkt på jordytan som är angiven med hjälp av dess geografiska längd och bredd
astron.JFRcohyponymposition 1
ortlinjeortsbestämning○äv. om en himlakropps läge på himmelssfären, angiven med hjälp av astronomiska koordinater(på) en ortsedan 19003vågrät gruvgång
bergsvet.JFRcohyponymgruvschakt
ortbrytningortdrivaredagortkolortsedan 16072ort
substantiv ~en ~ar
ort·en●(fisken) id
provins.zool.sedan 1544sv. dial. ort ’id; mört’; av omdiskuterat urspr., ev. urspr. ’ngt runt, knubbigt’; jfr årta