Svensk ordbok 2009, webbversion

pall substantiv ~en ~ar pall·en1enklare stol utan rygg­stöd och ofta med bara tre ben heminr.JFRcohyponymbänk 1cohyponymstol 1cohyponymtaburett 1 kökspall○äv. om liknande an­ordning att vila knäna el. fötterna påaltarpallfotpallsedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. palder; nord. ord av o­säkert urspr. 2vanligen i sammansättn. platta för under­lättande av lastning av större varu­mängd trafik.lastpallsedan 19643låd- eller plattformsliknande upp­höjning där pris­tagare hyllas Nollprispallkliva upp på pallenstå på pallen○äv. mer el. mindre bildligtpallplatsmålet var att komma på pallen och ta medaljsedan 19764horisontell av­sats i gruva upp­kommen som resultat av brytning el. sprängning bergsvet.○äv.våg­rät skiva av malm vid gruv­brytning sedan 15475Nollstå pallha till­räcklig styrka för att klara på­frestningarvard.​ hon stod pall för favorit­trycket och vann över­lägset sedan 1847efter lågty. pall staan, nederl. pal staan med samma betydelse; urspr. sjömansterm