Svensk ordbok 2009, webbversion

paradox [-dåk´s] substantiv ~en ~er para·dox·en●skenbart o­rimligt men än­då (djupare sett) sant på­stående fil.språkvet.JFRcohyponymoxymoron NN:s levnads­teckning slutade med en liten paradox: ”Han dog ung och blev där­för odödlig”○äv. om vissa filosofiska satser som kommer i konflikt med grund­satsen att ett på­stående antingen är sant el. falsktsatsen ”jag ljuger nu” är en semantisk paradox: om den är sann följer det o­medelbart att den är falsk och vice versaflygande pilens paradox av Zenon som går ut på att bevisa rörelsens o­möjlighet○äv. om före­teelse som har mot­sägande el. skenbart o­förenliga dragvälfärds­statens paradoxerhistoriens paradoxerhydrostatiska paradoxenförhållandet att trycket på bottnen av ett kärl en­bart beror på av­ståndet till vatten­ytanoch inte av kärlets formsedan 1706av grek. para´dox ’säll­synt’, till para´ ’emot’ och dox´a ’mening’; jfr dogm