Svensk ordbok 2009, webbversion

park substantiv ~en ~er park·en1större rekreations­område med planterade träd och gräs­mattor vanligen an­lagt i tät­ort el. i an­slutning till förnämare byggnad samh.JFRcohyponymskog parkbänkparkdammparksoffaslottsparken lummig parklunch­konsert i Folkets parkde tog sig en söndags­promenad i parken○äv. om liknande om­råde med spec. funktionvanligen i sammansättn. djurparklekparknöjesparkparken stänger i dag klockan 23○äv. om särsk. skyddat om­råde med mer o­rört växt- och djur­livvanligen i sammansättn. kronoparknationalparkengelsk parko­regelbunden, konst­gjort vild park​ att träda in i en engelsk park är som att komma in i ett stycke idealiserad natur fransk parksträngt symmetrisk park med vatten­konst, statyer, alléer m.m.​ palatset om­ges av en elegant fransk park på 600 hektar sedan 1605 i sin nuv. bet.jfr fornsv. parker ’jaktpark’; av fra. parc ’in­hägnad; djurhage’; av medeltidslat. parr´icus ’in­hägnad’; den nu­tida, svenska bet. är lånad från eng. park 2vanligen i sammansättn. upp­sättning maskiner, redskap e.d. tekn.bussparkfordonsparkmaskinparksedan 1855