Svensk ordbok 2009, webbversion

parkett [-ket´] substantiv ~en ~er park·ett·en1finare golv­beläggning som ut­görs av en upp­sättning (rektangulära) trä­stycken, ofta lagda i mönster heminr.den knarrande parkettende slipade ner och lackerade om parkettengå inte med stövlarna på parketten!○äv. om materialetbokparkettekparkettsedan 1847av fra. parquet med samma betydelse, urspr. om av­gränsad del av ett golv, diminutivbildn. av parc, se park 2knappast plur. åskådarutrymme på en teater- eller bio­salongs golv ung. i jämn­höjd med scenen etc. scen.JFRcohyponymbalkongcohyponym1rad 1 parkettbiljettfrämre parkettbakre parkett○ibl. (betr. teater) med an­tydan om att (viss del av) detta ut­rymme är särsk. efter­traktatJFRcohyponym1rad 1 heders­gästerna satt givetvis på första parkett○äv. om annat åskådarutrymme e.d. med särsk. god över­blickfrån sin balkong kunde de se kungakortegen från första parkettsedan 1778av fra. parquet med samma betydelse; samma ord som parkett 1