Svensk ordbok 2009, webbversion

pe`ka verb ~de ~t pek·ar●visa (före­mål eller riktning) genom att sträcka ut (pek)finger eller annat lång­smalt före­mål mot före­målet etc. i fråga komm.”Titta!” sade hon och pekade på domkyrkotornetläraren pekade på honom med linjalenhan pekade mot sjön när hon frågade vart de hade gåttdet an­ses inte artigt att peka på folk○äv. om (del av) lång­smalt före­målvara riktad åt visst håll JFRcohyponym2sticka 3 kompass­nålen pekade mot norrherr­gårdens flyglar pekade mot österalla ekonomiska kurvor pekade upp­åt○äv. med försvagad riktningsbetydelse och bildligt, spec. om person(på)visa det är lätt att peka på nack­delar med systemet○ibl. med bi­betydelse av önskanen bort­skämd pojke som får allt han pekar på○spec. äv. om (abstrakt) före­teelsetyda (på), leda tankarna (i viss riktning) det mesta pekade på att NN hade rättalla indicier pekade åt samma hållpeka (mot/på ngn/ngt/SATS), peka (åt ngt)peka fingersefinger sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. peka; urspr. ’(att) sticka’; besl. med pik Subst.:vbid1-277250pekande, vbid2-277250pekning