Svensk ordbok 2009, webbversion

1perfek´t adjektiv, neutr. ~ per·fekt●som har de bästa möjliga egenskaper i alla väsentliga av­seenden admin.allmän värderingJFRcohyponymfulländadcohyponymidealisk det perfekta alibithon talar perfekt engelskaen perfekt värdinnadet perfekta brottetryttaren var i perfekt balanshan gjorde en perfekt landningall­ting stämde perfekt (adv.)sedan 1663av lat. perfec´tus ’färdig­gjord; full­ändad’, till per och fac´ere ’göra’; jfr parfait
2perfekt [pä´r-] substantiv ~et, plur. ~ el. ~er el. perfektumperfektum [pä´r- el. pä`r-]~et el. ~, ~er per·fekt·et, per·fekt·um●ett samman­satt tempus för förfluten tid, som i svenskan bildas med hjälp av verb­formen ”har” och som ofta an­vänds för att under­stryka att verbhandlingen är full­bordad språkvet.JFRcohyponymimperfektcohyponympluskvamperfekt perfekt av ”läsa” är ”har läst”(i) perfektsedan 1756av lat. (tem´pus) perfec´tum, eg. ’full­bordad tid’; till 1perfekt