Svensk ordbok 2009, webbversion

pi`ga substantiv ~n pigor pig·an●tjänste­flicka särsk. på lant­gård e.d. men äv. i an­dra hus­håll histor.jordbr.JFRcohyponymhembiträdecohyponymdräng pigkammarebarnpigabondpigahon tjänade som piga på herr­gårdensonen i huset försökte förföra pigan○i sammansättn. ofta med bi­betydelse av enkelhet, vulgaritet e.d.pigfasonerpigromanpigtjusare(ngns) piga, piga (hos ngn)sedan 1412öppet brev utfärdat i Skara av Törne Skytte och Ingeborg Jönsdotter om gårdsförsäljning (Svenskt Diplomatarium)fornsv. pika, pigha ’(tjänste)flicka’; nord. ord av om­diskuterat urspr.; närmast från fi. piika, estniska piiga ’flicka; piga’