Svensk ordbok 2009, webbversion

pik substantiv ~en ~ar pik·en1(kraftigare) spets sjö.verkt.pikhackapikstavispik○spec. geogr.bergs­topp ○äv. om annan (ofta av­smalnande) av­slutande del av före­mål el. ut­rymme, spec.yttersta ändan av ett segels gaffel ○spec. äv. om det tre­kantiga ut­rymmet under däck längst för- el. akter­ut i ett far­tygsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. piker ’spets, udd; vandrings­stav’; urspr. trol. ljud­målande; jfr peka, picka, 2pigg 2typ av lång, lätt lans särsk. anv. av fot­soldater under 1500- och 1600-talen mil.sedan 1635av fra. pique med samma betydelse; etymologiskt samma ord som pik 1 3yttrande som inne­håller en halvt dold elakhet komm.JFRcohyponymspydighetcohyponymsarkasm en förstulen pik om hans alkohol­vanor○spec. i ett skämts. ut­tryck (om grov an­tydan)jag förstod nog piken fast den var finen pik (om ngn/ngt/SATS) (mot/till/åt ngn)sedan 1617se pik 1 4kropps­ställning vid sim­hopp eller gymnastiskt hopp, som känne­tecknas av att benen bildar en tydlig (vanligen rät) vinkel mot bålen sport.två och en halv volt fram­åt med piksedan 1924av eng. pike med samma betydelse; urspr. samma ord som pik 1