Svensk ordbok 2009, webbversion

pil substantiv ~en ~ar pil·en1mindre, (jämn)smal projektil med en spets i den främre änden anv. bl.a. till enklare vapen som pil­båge el. blås­rör jakt.mil.pilkogerpilregnen förgiftad pilpil och bågeen skur av pilarde kastade pil på nöjes­fältet○ofta bildligt, vanligen för att ut­trycka snabbhetpilsnabbhunden satte av som en pil efter pinnenAmors pilar(plötslig) förälskelse​ de träffades av Amors pilar för fem år sedan och är fort­farande lika kära sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. pil, pila ’pil; spets’; gemens. germ. ord; av lat. pi´lum ’kast­spjut’ 2lång­smal figur eller an­ordning med spets som upp­lyser om riktningen till ngn plats Nollfölj pilarnade letade sig fram till föreläsnings­salen med hjälp av pilarnasedan 17523(typ av) träd med blommor i hängen och långa, smala blad på långa, hängande grenar bot.JFRcohyponymvide pilalléhängpilmandelpilsilverpiltårpilen charmig skåneväg, kantad av pilar○ibl. spec.knäcke­pil sedan mitten av 1400-taletSvenska växtnamnfornsv. pil; nord. ord, trol. identiskt med pil 1