substantiv ~n pipor
pip·an1anordning för tobaksrökning som består av ett ihåligt skaft med en (rund) behållare för tobaken i ena änden
kokk.pipställkritpipasjöskumspipahan stoppade sin pipa○ibl. (särsk. förr) med vissa positiva associationerhon mindes sin morfar som satt i fåtöljen och rökte pipa○äv. om den mängd tobak som ryms i behållaren (huvudet)röka en sista pipasedan 1658fornsv. pipa ’blåsinstrument; rör’; gemens. germ. ord; av folkligt lat. pi´pa ’flöjt; blåspipa’, till lat. pipa´re, se 2pipa
2ofta i sammansättn.
rörliknande (del av) föremål
ofta utgörande passage av ngt slag
NollJFRcohyponym1rör 1
benpipaskorstenspipavasspipa○spec. om eldrör på handeldvapen m.m.gevärspipa○spec. äv. om vissa blåsinstrument (ibl. med ngt mer komplicerad form)herdepipasäckpipavisselpipa○spec. äv. om rörformig del av orgel (där luften sätts i vibration)orgelpipadansa efter ngns pipahelt foga sig efter ngn
oppositionspartierna ville inte dansa efter regeringens pipa
gå åt pipangå alldeles galet
han var helt oförberedd och intervjun gick åt pipan
skära pipor i vassenutnyttja ett lägligt tillfälle för att skaffa sig fördelaribl. på otillbörligt sätt
i det politiska tumultet kunde odemokratiska element skära pipor i vassen
sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)2pi`pa
verb pep pipit, pres. piper
pip·er●frambringa (svagt) ljud i högt tonläge
mer el. mindre likt fågelkvitter el. en vissling
Nollfågelungen pep hjälplöst○ofta i opers. konstruktionerdet pep i luftrörendet pep i dörrspringorna när det blåste○äv. i fråga om (svagt) ljud i allmänhet, ibl. med bibetydelse av gnäll el. klagan”Vad orättvist”, pep lillebrorpipa (i ngt)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. pipa; via lågty. av lat. pipa´re ’(att) pipa’; ljudhärmande
Subst.:vbid1-279877pipande;
2pip
3pi`pa
verb ~de ~t
pip·ar●göra rörformiga veck på
krage, tygremsa e.d.
handarb.pipa ngtsedan 1865till 1pipa
Subst.:vbid1-279879pipande,
vbid2-279879pipning