substantiv ~n piskor
pisk·an●ett slagredskap som består av ett skaft med vidhängande böjlig, snärtande aktiv del
särsk. anv. för pådrivning av djur men förr äv. för bestraffning av människor
verkt.JFRcohyponymspö
piskrapppisksmällpisksnärtridpiskakusken använde piskan flitigt på upploppetde ordervägrande sjömännen fick smaka piskan○äv. bildligt i uttryck för kontroll, underställd situation e.d.han hade hela tiden piskan över sig på kontoretgruppledaren lät piskan vina över de oppositionella○äv. ngt utvidgatmattpiska○förr äv.i sammansättn.
(hår)fläta
hårpiskamorot(en) och piska(n)semorot
sedan 1584av äldre ty. Pitsze (ty. Peitsche) med samma betydelse; trol. av tjeckiska bič med samma betydelse
2pis`ka
verb ~de ~t
pisk·ar●ibl. med partikel, särsk.på
slå med piska
i pådrivande el. (förr) bestraffande syfte
Nollpiska på hästende upproriska slavarna piskades till döds○äv.slå
på ngt, ofta med snärt e.d.; om varelse, naturföreteelse e.d.
piska mattorhunden piskade med svansenregnet piskade mot rutanträdgrenarna piskade honom i ansiktet○äv. bildligt, särsk.tvinga
en lärare som formligen piskade fram goda studieresultatpiska (på) ngn/ngt, piska ngn i ngt, piska fram ngtsedan 1587Subst.:vbid1-280060piskande,
vbid2-280060piskning