Svensk ordbok 2009, webbversion

plä`ga verb ~de ~t pläg·ar1ha för vana att göra ngt (som fram­går av samman­hanget) ngt åld. el. högt.Nollhan plägade ta en promenad på för­middagarnadet gick som det plägar gå: han fick sin vilja fram○i vissa ut­tryck äv.idka pläga um­gänge med ngnpläga ngt/(att+)Vsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. plägha ’förpläga; ut­öva; bruka’; av lågty. plegen med samma betydelse, urspr. trol. ’an­svara för ngt’; jfr förpläga, plikt 2förpläga åld. el. provins.serv.gästerna blev väl plägadepläga ngn (med ngt)sedan 1430–50Hertig Fredrik av NormandieSubst.:vbid1-281912plägande (till 2), vbid2-281912plägning (till 2); vbid3-281912plägnad (till 2)