substantiv ~n plantor
plant·an●växt(del) som befinner sig i begynnelseskedet av sin utveckling
och därför lämpar sig för plantering
bot.tomatplantaspäda plantorsätta plantordriva upp plantor○äv. bildligt om ung, utvecklingsbar personhögt.”Tag väl hand om denna planta”, sade prästen till föräldrarnaen planta (av ngt)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. planta; via ty. av lat. plan´ta ’ympkvist; planta’; till planta´re ’odla’, besl. med pla´nus ’jämn’; jfr klan, 3plan
2plan`ta
verb ~de ~t
plant·ar●ibl. med partikel, särsk.in
plantera
mindre brukl.bot.skottet plantades i en krukaplanta (in) ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. planta; jfr 1planta
Subst.:vbid1-280623plantande,
vbid2-280623plantning