Svensk ordbok 2009, webbversion

platå´ substantiv ~n ~er platå·er1ut­brett, plant om­råde på viss (inte allt­för liten) höjd över havet geogr.pedag.JFRcohyponymhögslättcohyponymlågslätt bergsplatå○äv. ut­vidgatplan (upp­höjd) yta pumpen stod på en platå strax ovan­för gården○äv. i fråga om en­dimensionella förhållanden(nästan) våg­rät del en platå på kurvan○äv. bildligt om period av o­betydlig förändring (till det bättre), särsk. i inlärningssammanhanginlärningsplatåsedan 1819av fra. plateau ’platta; platå’, till plat ’platt’; jfr 1platt 2spegel­bricka Noll○äv.mest i sammansättn. bricka med vackert arrangerad mat skaldjursplatåsedan 1748