Svensk ordbok 2009, webbversion

plikt substantiv ~en ~er plikt·en1(känsla av) inre tvång eller driv­kraft av moraliskt slag som leder en till önsk­värt handlande, trots att detta kan vara i strid med de egna intressena; ibl. mera med tanke på själva handlandet psykol.samh.JFRcohyponymskyldighetcohyponymansvar pliktbudpliktmänniskafadersplikthederspliktsamvetsplikten bjudande plikten tung pliktgöra sin pliktfull­göra sina pliktersvika sin pliktdet var hans plikt som med­människa att ta hand om de skadadehon var ned­tyngd av sina plikter som mor och familje­försörjarespec. i ett emfatiskt ut­tryckdet är din förbannade plikt att hjälpa dem!ofta äv. om ren skyldighet (som fast­ställts av myndighet e.d.)särsk. i sammansättn. hälsningspliktlegitimationspliktuniformspliktmed­borgerliga plikterspec. i sam­band med yrkes­utövning e.d.läkaren måste ty­värr lämna sällskapet – plikten kalladeibl. ngt skämts. (om ngt an­genämt)det är mig en kär plikt att över­lämna en liten minnes­gåva(ngns) plikt (mot ngn/ngt), plikten (att+V)sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. plikt ’skyldighet; tukt; straff’; av lågty. plicht med samma betydelse; till pläga 2bötes­straff ngt åld.samh.i sport­sammanhang äv. om o­gynnsam på­följd till regel­brott, fel­slag etc.i sammansättn. pliktslagpliktvarvsedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)3rum vid (för)stäv i båt Nolläv. om mindre däck el. toft vid stäven på en öppen båtsedan 1511 (i sammansättn.)Stockholms stads tänkeböcker