Svensk ordbok 2009, webbversion

poli´s substantiv ~en ~er pol·is·en1knappast plur. sam­hällelig organisation med upp­gift att bekämpa brottslighet och an­svara för att all­män ordning upprätt­hålls med tanke på så­väl den riks­omfattande organisationen som samtliga styrkor på en ort e.d. admin.samh.JFRcohyponympolismakt poliseskortpolisförbudpolisingripandepolisskyddpolisundersökningkravallpolishemliga polisenridande polistill­kalla polislarma polisenringa efter polisenbåde polis och militär sattes inhan är efter­spanad av polisenpolisen stod makt­lös under nyårskravallernapolisen i Göte­borg efter­lyser NN○ibl. äv.polis­station gå upp på/till polisensedan 1785av fra. police ’stats­form; politik; polis­makt’; av grek. politei´a ’med­borgarskap; stats­förvaltning’, till pol´is ’stad; stat; borg’; jfr kosmopolit, metropol, politik 2polis­man samh.yrk.polispatrullkvarterspolisen vänlig polis hjälpte dem till rättaett par poliser under­sökte lägenhetensedan 18343försäkrings­brev ngt åld.ekon.sedan 1855via fra. av ita. polizza med samma betydelse; via medeltidslat. av grek. apod´eiksis ’bevis’